En sorgens dag...
NEMO
* den 3/3 2006
den 14/5 2009Idag har det var en sorgens dag.
En av våra älskade katter, Nemo, blev idag ihjälkörd av en bil.
Jag har gråtit större delen av eftermiddagen och kvällen.
Varit alldeles förtvivlat ledsen...
Han kom till oss veckan efter midsommar för snart 3 år sedan.
Då var han och hans bror ca 17 veckor gamla, och egentligen
var deras öde tänkt att bli en insomningsspruta hos veterinären.
Men kvällen innan detta skulle ske fick jag mina föräldrar att bestämma
sig för att ta brodern (numera kallad för Mirre) och Nemo skulle tillsvidare
få bo hos oss, till vi hittat ett hem åt honom.
Men så blev det inte, utan han fick bo kvar hos oss och äldsta sonen,
Joakim, döpte honom till Nemo, efter filmen Hitta Nemo såklart.
Han var en väldigt speciell katt. Väldigt egensinnig och bestämd.
När han kom in från att ha varit ute en stund, så satte han genast
igång med att spinna, högt och tydligt så att man kunde höra det på
långt håll. Han var samtidigt väldigt kelig och ville gärna bli klappad
på huvudet. Men att röra honom någon annanstans på kroppen var inte
tillåtet. Då sade han genast ifrån med att försöka bita.
Han ville ha gos på sitt eget sätt.
Ibland kunde han komma och nafsa i tårna på én när man satt i soffan
om kvällarna. Då var det hans signal på att han endera vill mysa, gå ut
eller ha mat. Nu på slutet, när bara Tomas har bott i huset, kunde han
hoppa upp i sängen på morgonen för att väcka Tomas med att nafsa i
exempelvis i håret.
Sista gången jag träffade Nemo var igår kväll när jag var ner till Tomas
och barnen för att låna bilen. Då satt han vid infarten till huset och tittade
ut mot vägen. Jag småpratade lite med honom då.
När jag kom tillbaka med bilen så skulle jag stanna en lite stund och fika
hos Tomas efter att barnen somnat.
Vi tittade på tv och det blev väldigt sent. Så jag sov kvar i natt hos Tomas
och barnen.
Jag sov väldigt länge idag. Tomas kom hem på lunch och vi pratade lite.
Efter att han hade gått tillbaka till jobbet vid 13-tiden tänkte jag äta lite och
sen bege mig hem till mig.
Men kl 13.15 ringer telefonen och jag svarar.
Det är från Djursjukhuset här i Övik. Dom säger att de fått in en katt på
morgonen när de öppnat vid 7, en katt som verkar vara våran, men att
katten inte lever längre.... att den har blivit påkörd... ihjälkörd.....
Jag blir alldeles förvirrad och ser mig om för att se vilka av katterna som är
inne i huset. Jag ser de två äldsta katterna, Pelle och Gizmo, men ingen av
de andra tre katterna.
Hon från Djursjukhuset säger att de hittat en tatuering i örat på katten och
att de fått fram av det att katten heter Nemo. Hon frågar om han är vit och
svart. Jaa säger jag det stämmer, och jag tillägger att han är väldigt tovig i
pälsen.
Hon säger att det kan hon inte svara på för Nemo är väldigt tilltyglad, särskilt
vid huvudet. Sedan säger hon att de har packat in honom i en plastsäck
och att han ligger i en låda nu, om vi vill hämta honom.
Jag säger att det vill vi absolut.
Men de rådde oss att inte öppna låda och titta på honom utan att minnas
honom som han var bär han levde. Så det rådet följde vi.
Mycket bättre att minnas honom som han var.
Det var en snäll man som hade kört bakom bilen som körde på Nemo.
Han hade stannat och tagit hand om honom. Grannen som bor strax
bakom huset på Bigatan, hon var över till oss idag och talade om att
hon några minuter före 7 i morse, hade dragit upp rullgardinen och sett
en man parkerat med bilen mitt över gatan. Bakom bilen låg en katt.
Så hon rusade ut och trodde att det var hennes katt som blivit påkörd.
Men så såg hon att det var Nemo. Hon hade hämtat en handduk att lägga
honom på. Ännu en bil hade stannat och tjejen som körde den bilen lyfte
upp Nemo från vägen och bar honom till gräset vid vägkanten.
Grannen hade sagt att det nog var våran katt. Så både tjejen och mannen
som körde bilarna hade sprungit till huset på Bigatan och ringt på, men det
hörde inte jag, så djupt som jag sov. Och Tomas och barnen hade redan
åkt iväg til dagis, fritid och jobbet.
Undertiden satt grannen och strök Nemo lugnande, och han hade försökt
att svara med några små ljud... Men som också sa i eftermiddags, så var
han mycket illa där an.....
När de inte fick tag på någon vid huset, så hade de lyft in Nemo i mannens
bil och det var alltså han som hade kommit in på djursjukhuset.
Tyvärr hade det varit ganska rushigt där, så de hade inte tagit upp något
namn på han som var så snäll. Men han kommer tydligen ganska ofta dit,
så de sa att de känner igen honom och skulle be honom ringa till oss,
så snart han dök upp igen.
Jag sänder verkligen en tacksamhetstanke till dessa tre människor, som
var så snälla och tog hand om Nemo under hans sista minuter i livet.
Det finns verkligen änglar här på jorden!
Samtidigt är jag väldigt arg på den människa som körde på Nemo och
inte brydde sig alls om att stanna till efter det.
Men en del ser inte katter (eller andra djur också) som några individer,
utan "bara" som katter....
Fy fan för dig som gjorde så här, säger jag bara! Skäms!
Så i eftermiddag åkte jag och Tomas och hämtade Nemo på Djursjukhuset,
och ikväll har vi varit ner till sommarstugan vid Storsjön i Skog och begravt
honom där.
Han fick en väldigt fin begravningsplats med utsikt över Storsjön och med
Vitsippor som växer på hans grav.
Barnen var också med och hjälpte till med att begrava Nemo.
Joakim ville att vi skulle tejpa fast några lila blommor från trädgården
på Bigatan på lådan som Nemo låg i. Det blev väldigt fint!
Dom syns litegran på några av bilderna här nedan.
Vet inte riktigt om minstingen Joel riktigt förstår vad som hänt, han säger
att Nemo sover i lådan. Joakim istället verkar förstå att Nemo är död.
Jag och Tomas sa att Nemo är med Astrid och Matteus i himmelen nu,
och det höll Joakim med om.
Jaa detta har varit en väldigt ledsam dag med många tårar...
Vi saknar dig Nemo! Du kommer alltid att finnas med oss i tankarna,
våran älskade katt. Sov gott nu så ses vi i Nangiala! Vi älskar dig!
/Johanna, Tomas, Joakim och Joel. Och katterna Pelle, Gizmo, Gråis och Lennart.
Nemo´s liv i bilder.
Nemo i stugan i somras.
Joakim med sin älskade Nemo.
Nemo och jag i stugan i somras.
Vackra Nemo
En trött liten kissekatt i stugan,
första sommaren 2006.
I skogen vid sommarstugan var hans paradis.
Pelle och Nemo myser tillsammans i soffan. Vänner för alltid!
Här begraver vi Nemo i stugan.
Under de små blå blommorna här längst ner på bilden är Nemo begravd.
Vid Vitsipporna som syns längst ner i bild, där är Nemo´s grav.
Så han har fin utsikt ut över Storsjön.
Vila i frid Nemo! Vi saknar dig!
För mycket att göra...
Det har gått en månad sedan jag sist skrev här.
Har varit en väldigt rörig månad, både uppgångar och fall, så att sitta vid
datorn och skriva blogg har liksom inte varit prio 1.
Men jag ska verkligen berömma alla mina läsare som tålmodigt har väntat
på att det ska hända något nytt på denna blogg.
Har sett att läsar antalet har ökat en hel del, vilket sporrar mig till att skriva
igen. En annan sak som verkligen sporrar mig till att skriva är när ni lämnar
små kommentarer efter inläggen. Det inspirerar mig verkligen!
Det är med spänning som man loggar in på bloggen för att mötas av era
tankar till mig! Det gör mig glad och visar verkligen att ni bryr er om det
jag skriver. Så snälla ni, forsätt med det! =)
Har faktiskt en lite efterlysning till en av mina läsare som valt ett spännande
alias när denne skrivit kommentar till mitt förra inlägg "Left outside alone".
Jag har verkligen försökt att klura ut vem du är, Mr Rallyförare, då du verkar
veta att jag kommer från just Herrskog. Det är inte särskilt många som brukar
benämna min hemby med mer än Skog. Men du verkar veta mera.... =)
Vid din nästa kommentar skulle det var kul om du gav mig en ledtråd som
göra att jag har en chans att lista ut vem du är... du behöver alltså inte uppge
ditt namn, men en lite ledtråd vore skoj...
By the way, din kommentar var väldigt fint skriven! =)
Citat: "Tyvärr är inte livet en spikrak motorväg mot lyckan, utan mer som en
glashal skogsbilväg i närheten av Herrskog."
Det händer mycket omvälvande saker i mitt liv just nu, nästan lite för
mycket.
Imorgon är det en månad sedan man blev ett år äldre, och förhoppningsvis
något klokare. Känner mig inte så gamla egentligen, men visst har man
varit med om en hel del under dessa 32 år.
Har även, ännu en gång, fått veta vilka som är ens riktiga vänner som går
att lita på, och det är väldigt få och lätt räknade själar har jag märkt.
Har kommit fram till att jag måste vara en otrolig odågemagnet...
Jag är nog helt enkelt för snäll och tror alldeles för gott om allt och alla.
Tycker mig vara en bra människo-kännare, men måste bli bättre på att se hur
"skurkarna" uppträder, innan det är försent och man låtit folk komma én in på
livet för mycket.
Jag kan liksom inte förstå att det finns männsikor i ens närhet, som utger sig
för att vara ens vänner, och som med ren illvilja vill en så ont och utövar makt
på ett sådant sätt att man inte upptäcker hur illa det är förän det riktigt har brakat
iväg. Jag måste lära mig att inte alltid ha sådant överseende med hur folk beter
sig mot mig. Som sagt, jag är för snäll.
Visst kan jag bli arg, och när jag blir det så är det ordentligt, men jag försöker att
ha överseende med små misstag som folk gör och inte förän det blir för mycket
säger jag ifrån. Tycker att det iof är en mycket bra egenskap, men har märkt att
det inte är så många som jag träffat på som fungerar så.
Därför måste jag lära mig att säga ifrån tidigare och genom det få folk at förstå
att det inte är lönt att försöka mangla över mig. För man blir så bränd för sin
snällhet...
Jag har iaf under den senaste månaden som gått, tagit tag i sådant som jag verkligen
vill lyckas med. Den 23 april började jag nämligen en 5 dagar lång intensivkurs på
Bårmans Trafikskola här i Övik, för att bli Taxiförare.
Japp, det är sant, Hanna ska ge sig ut på vägarna och köra folk i framtiden är det
tänkt. =)
Vi var totalt 10 stycken (och av det endast 2 tjejer) som gick denna kurs.
En av "herrarna" kommer att fullfölja denna utb. till hösten, då han kommer från ett
annat land och inte tycker sig ha tillräckligt god svenska.
Så alltså var vi nio som gjorde proven samtidigt.
Det är sammanlagt 4 prov som man ska klara av.
Det första för mig blev uppkörningen på tisdagen i förra veckan.
Det kändes spännande, då det ändå är 13 år sedan som jag tog mitt B-körkort och
det en del regler har hunnit ändras litegrann på den tiden, plus att man lyckas med
att lägga till sig en del ovanor på dessa år.
Uppkörningkontrollanten kom ifrån Skellefteå och var en väldigt pratsam man.
Jag som är en pratkvarn, tänkte att nu är det bäst att man vaktar sin tunga och är
tyst undertiden man kör. Men så satte han igång att fråga om än det ena och än det andra,
sådant som inte alls har med körningen att göra. Utan vart jag bodde och hur jag kommit
fram till att jag skulle ta taxi-leg.
Hur som helst, så gick uppkörningen prickfritt. Vilket ju var tur! =)
Dagen därpå, alltså onsdag, var det så dax för det stora Kartprovet.
Två timmar hade man på sig att lyckas med 20 frågor. Av dom frågorna var 4 så kallade
testfrågor, sådana som Vägverket testar för att sedan kunna använda i framtida prov,
men några poäng för dessa fick man inte. Alltså var det 16 möjliga poäng. Kravet för
att bli godkänd var 11 poäng.
Jag har på bilskolan haft lite svårt med kartläsningen och kände en enormt nervositet
för detta prov. Jag hade ont i magen och mådde illa timmarna innan...
Så satt vi där på provet. Jag var väldigt nog med att mäta rätt med linjalen och räkna
rätt med miniräknaren. Och det gav resultat! Jag skrapade ihop 15 av 16 möjliga poäng
och blev godkänd. =)
Så i torsdags var det dax för de 2 återstånde proven. Ett klockan 14 och ett kl 15.
Först ut var provet om "Säkerhet och beteende", 20 frågor på 40 minuter.
Även där fans det testfrågor, så maxpoängen var 35 och kravet var 26.
Detta prov kändes både rörigt och ganska svårt. Jag rörde ihop en massa och det
kändes tungt. Gick tillbaka och kollade en gång till på alla frågor, rättade några innan
jag avslutade provet. Och till min lycka stod det GODKÄNT på skärmen, men det var
verkligen på håret. Jag hade nämligen 26 poäng, vilket alltså var kravet.
Så fick man vänta ca 20 minuter och så igång med "Trafiklagstifningsprovet".
Där gällde lika många poäng och samma krav som förgående prov.
Detta prov kändes inte lika svårt och därför brydde jag mig inte om att gå tillbaka
och kolla frågorna igen när jag var färdig. Vilket verkligen var ett misstag!!!
Jag hade nämligen valt fel svar på en hel del frågor. När jag tryckte på avslutningsknappen
på datorn så stod det ICKE GODKÄNT. Attans också! Jag hade två fel förmycket!
Alltså 24 poäng... Så rackarns surt! Ska man misslyckas så kunde jag väl ändå ha
haft många fler fel...
Men jag var inte ensam som kuggade på detta prov.
Tre av mina kurskompisar lyckades inte heller, även dom med bara 1 eller 2 fel ifrån.
Så vi bokade in oss för att göra om provet nu på fredag i Umeå. Och då ska det banne
mig gå vägen! Varför vi åker till Umeå och gör det är för att det skulle ta nästan 3 veckor
innan vi skulle få göra om det här i Övik. Det fanns ingen tidigare prov tid här i stan än den
2 juni.
Så nu har jag pluggat ordentligt de senaste dagarna, och det känns verkligen som att
det kommer att lyckas denna gång!
Nää nu har ni varit riktigt duktiga om ni läst ända hit ner.
Men kom ihåg, lämna gärna några kommentarer... är det något riktigt finurligt som
ni skrivit så kanske jag tar med det i nästa blogg, så som jag gjorde med Mr Rallyförares
kommentar i detta inlägg. =)
Ha det gott, alla mina underbara läsare!
/Hanna
