I en buss på väg till Luleå...
Vet att jag skrev i sommar att jag skulle försöka uppdatera
bloggen minst några gånger i veckan, särskilt under semestern.
Men det varit för mycket som hänt under sommaren och i mitt liv,
så det har inte funnits inspiration till att sitta och skriva.
Ser att att många har varit in på bloggen, och är ledsen att jag har
gjort er besvikna varje gång när det inte har hänt något med bloggen
på 2 månader och 3 veckor. Men livet är bara för mycket ibland... tyvärr.
Just nu sitter i Norrlands Kustens blåa buss påväg till Luleå.
Ska åka upp till en vän, Kathrin, ett par dagar.
Sista tiden har det hänt en hel del i mitt liv som påverkat mig
så att jag inte riktigt vet hur jag vill leva mitt liv som längre.
Ska jag låta livet fortsätta som hittills eller förändra det drastiskt och gå?
Ärligt talat vet jag inte hur jag ska göra...
Det är därför som jag nu tar till flykten och lämnar Övik bakom mig
under några dagar.
Komma bort från allt, få fundera i fred, ha en underbar vän vid min
sida som lyssnar på mig och bryr sig om mig.
Det är precis detta som jag behöver just nu.
Genom bussens fönster ser jag den vackra naturen men all sin färgprakt,
som står i en ordentlig förändring inför den nästkommande årstiden...
Kanske är det även så med mig, att detta är min tid, att jag håller på att
förändras... Trodde aldrig att det skulle bli så, men det är mycket som
man inte vet med livet, och vad som komma skall...
Även fast man just nu inte kanske kan tro det, så kommer det att kännas
bättre om ett tag. Svårt att tro nu, men det mesta här i livet ordnar upp sig
tillslut, vad man än i dagsläget tror.
Jag är såå evigt tacksam att du finns här för mig, Kathrin...
Jag tror inte du riktigt kan förstå HUR viktig du är för mig...
särskilt i denna svåra stund av mitt liv. Men du kommer alltid att
vara en värdefull vän, vill aldrig tappa dig... du är som den lilla syster
som jag aldrig fick på biologisk väg... så tacksam är jag att du finns....
Du ska veta att den dagen som du behöver mig och min hjälp, så kommer
jag genast finnas även för dig, vid din sida.
Just nu vill jag bara börja gråta, men känner inte att jag kan sitta här på
bussen och storgråta, jag får släppa fram alla känslor och tårar när jag
kommer fram till Luleå om några timmar istället.
Skriver kanske mer senare eller de närmaste dagarna, man vet aldrig...
Som vanligt vill jag påminna om att ni gärna får lämna gärna en kommentar
under inlägget så hör jag av mig.
/Hanna
