Bambi på hal is...

Nu har vi flyttat ner till stugan vid Storsjön i min hembygd, Skog.
Här kommer vi att bo större delen av de kommande
5 veckorna då nu Tomas har börjat sin semester.
Själv tar jag ut en del av kvarvarande föräldrapenning som jag
har på Joel, så att jag kan få tillbringa mesta möjliga tid med
familjen i sommar.
Känns väldigt bra att få lite lugn och ro, trivs med stillheten här
vid sjön. In på stugknuten har vi tallskogen som susar och
fåglarna som kvittrar. Ner till sjön är det endast 40 meter,
så det är verkligen skönt att sitta på verandan, som jag gör nu,
och se ut över vattnet. Det är verkligen paradiset på jorden för
mig! Här mår jag så bra!!!

Vi har iår redan hunnit vara här 7 helger i rad. Alltså med början
redan andra helgen i maj. Så tidigt har vi aldrig varit här tidigare år.
Kan inte minnas att vi var här på helgerna så tidigt på säsongen
ens när jag var liten och min mamma och pappa hade stugan...
Men den mest troliga anledningen till att vi har känt för att vara
här så mycket är för att det är så fint och nytt här efter den omfattande
reparationen ifjol sommar, då stugan drabbades av en ordentlig
vattenskada.
Nu är allt så fint med nya tapeter, nya golvmattor och så har vi bytt ut
en del möbler. Nu känns stugan verkligen som våran, då det är vi som
har fått betsämma hur det ska se ut här både färg- och möbelmässigt.
När vi övertog stugan av min mamma och pappa för 6 år sedan, så var
det i befintligt skick, alltså så som jag minns hur vi haft det sedan jag
var liten och var här om somrarna.

En annan stor anledning till att man så gärna vill vara här, är att man
söker stillheten, att ta sig bort från stadens brus.
Det har ju varit en väldigt stressigt det senaste halvåret, men en 5 månader
lång praktik med mycket åkande hit och dit, det har varit mycket jobb filmen
som jag gjorde i Venezuela och med mitt examensarbete.
Vid examen den 30 maj kände jag mig totalt mentalt slut... känner fortfarande
att jag ännu inte har repat mig. Kommer nog ta tid. Kanske hela den här sommaren
eller kanske ännu längre tid.

Till allt detta kommer även att vi har haft det väldigt jobbigt med barnen.
Otroligt mycket bråk och dålig kommunikation.
Många gånger känner man bara för att fly, man får en sån tung känsla i kroppen.
Oron för pojkarnas sjukdom gnager ju naturligtvis också.
Så livet känns in särskilt ofta så lätt...
Vi har nu återupptagit kontakten med vår kurator i nom vården, det beövdes verkligen.
Det har legat på is sedan jag började praktine i november.
Vår kurator är verkligen en klippa, hon säger så mycket vettigt när man själv känner
sig helt tomt i skallen.
Vi var till henne igår igen och hon har funderat ut en del lösningar för att få korttids-
placeringar och avlastning att kunna fungera bättre. Men tyvärr kommer vi nog att
få vänta tills i början av hösten för att kunna se något resultat av det.
Det är ju semestertider nu och då går ju alla resurser ner på lågvarv, men hon har
iaf tänt en förhoppning hos oss.


Jag kommer att försöka blogga minst några gånger per vecka nu under sommaren
och alltså hålla bloggen mer uppdaterad än vad den varit under våren.
Så kom ihåg att kolla in här ofta, OCH lämna VÄLDIGT, VÄLDIGT gärna kommentarer
till mina inlägg. Jag skriver gärna svar på era kommentarer också.
Jag blir så glad när ni väl skriver något till mig här, det ska ni veta.

Nu ska jag mysa vidare...




Hanna

(skrivet kl 17:20 den 1 juli 2008)